bridge over troubled water

Ren och skär ångest.
Det var längesen jag hade riktig ångest. Jag har faktiskt varit utan den riktigt länge nu.
Jag har ju haft sån där vardagsångest som man får när man är stressad över småsaker,
men inte den där som gör att man får ont i hela bröstet och får svårt att andas.
Well, den är tillbaka.

Det har varit skönt att bli av med den sidan av mig själv, jag har visserligen inte känt igen mig själv
men jag har andats ut lite grann.

Jag trodde faktiskt den hade försvunnit på riktigt. Sedan jag fick känna på den där lyckan så har den
hållit i sig i nästan två år. Fråga mig inte hur, för jag har inte kämpat för den, den har bara funnits där.

Nu vänder jag blad och har ingen aning om vad som står på nästa sida.
Jag är så himla trött på varenda liten faktor i mitt liv, ingenting är rätt längre och jag vet inte
hur jag ska ta mig ur den här tvångströjan.

Jag har insett detta om mig själv. I alla kapitel i mitt liv har jag till slut inte stått ut längre och
bytt ut gammalt emot nytt. Jag har tänkt mycket på mina misstag och drömt en hel del mardrömmar
kring mina val. Nu står jag inför ett vägkval igen, och jag vill aldrig mer behöva göra fler val.
Jag tänker hela tiden att jag inte vill göra fler uppofringar, jag vill inte försöka mer, jag vill
inte mer.

Jag har så mycket hat inom mig. Jagtänker hela tiden hur mycket jag hatar livet,
men det stämmer inte. Jag vet inte vad det är jag hatar, jag bara hatar så himla mycket.
Kanske en känsla som kom med lyckan?

Jag är ett tomt skal, som inte bryr sig längre.
Det är det jag så gärna vill ändra på.
Men jag vet inte hur.