identity crisis

wow. jag tror jag har hittat min svaghet. Det är en otroligt mäktig känsla att kunna granska sig själv utifrån. Jag har lagt känslorna på hyllan nu länge.
De fick vara efter uppbrottet förra sommaren.
Jag var så trött på mig själv, på all irritation, kärlek och framför allt ilska. "Jag har aldrig varit så arg i hela mitt liv" berättar jag varje gång jag ska försöka förklara vad som hände.
Sanningen är att jag aldrig varit arg i hela mitt liv. Hade varit.
Hur som helst. Jag har haft semester ifrån mig själv på något sätt.
Jag är för djup, för filosofisk, för känslosam.
Jag har alltid romantiserat det, och det är vackert. Att kunna känna så mycket på en gång.
Hur vågar jag?
Jag kan fyllas så mycket av känslor att jag blir helt öm i hela kroppen. Trött.
Ofta är jag redan trött när känslorna kryper upp mot mig.

Hur ska jag förklara det här.

Den störta känslan är kärlek. Jag blir totalt uppslukad och det finns inget annat. Jag blir
näsan gråtfärdig när jag tänker på vad jag varit med om. När jag tänker på äkta kärlek så spelar det
ingen roll hur många människor jag gränslöst har älskat. Det finns bara en människa som älskat mig med lika färgrika känslor.


Där har vi det.
Jag har väldigt färgrika känslor.

Och jag kan aldrig förklara hur jag känner när jag känner. Känslor blir min fulla existens.

Frågan är om jag finner det så konstigt just nu enbart för att jag lever med någon som inte
lämnar några spår av sådana känslor. Jag är så förvirrad.



Love of mine some day you will die
But I'll be close behind
I'll follow you into the dark

No blinding light or tunnels to gates of white
Just our hands clasped so tight
Waiting for the hint of a spark
If Heaven and Hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the NOs on their vacancy signs

If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark



/Death cab for cutie - I Will Follow You into the Dark